Husen står och sträcker sig efter himlen och du går två meter framför mig. Fast tunnelbanan går om mindre än femton minuter insisterar du att vi ska gå hem. "Jag gillar gatulampornas sken och hur våra skuggor blir större och större för att bli mindre igen", säger du medan du knyter dubbelknut på dina vans. Jag följer dig, mest för att jag inte orkar med alkohol- och urinlukten som finns i tunnelbanestationerna efter helgernas fester.
Vi går över S:t Eriksbron, över räls och hundratals lampor som ger ifrån sig ett gult sken. På några minuter byter vi stadsdel och du pekar ut vilken bänk i parken du brukar sitta på medan du läser Hemingway. Jag skrattar att du är en jävla klyscha, du ler snett och frågar om jag verkligen tror på allt du säger. Det gör jag inte, men jag svarar med tystnad för att inte behöva bekräfta dina stora ord som egentligen betyder tomma handlingar.
