Husen står på rad, enade. Något som vi inte längre gör/är

Publicerad 22.06.2017 kl. 12:52

Jag har en sån knäpp känsla i hela kroppen. En trötthet som finns i huvudet men som känns i kroppen. En tröttnad på samhället/världen som hela tiden uppfattas som mörkare och mörkare. Igår satt jag vid vattnet efter jobbet och mitt i ett röstmeddelande på Whats App började jag gråta pga mattheten som finns inom mig. Oskyldiga människor som dras in i andras skit, tjugoåringar med utmattningsdepressioner, nya terrorattentat som händer trots att vi inte ens hunnit processera ett tidigare. Vi är huvudpersoner i våra egna liv, men det betyder inte att man kan göra hur som helst. Man måste tänka på sina medmänniskor.

Glad torsdag,  snälla var snälla mot er själva och varandra. Ska krama favoritpersoner som kommer till Stockholm hela midsommaren.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

Louise, 22, Stockholm

Låtsas ha koll, överanvänder emojis och LEVER LIVET

Ögonblicksbilder, tankefragment

mitt förra hem

 

 

 

anna

argusti

bratr

dunkskallet

fannyadelina

fannymaria

finalina

jessicarex

josefinaste

josefinebagge

littlefinnishpixie

nadja

saelskap

sastronauten

söstrami

tivolikyssar