Behåll ni era dagar för natten tillhör oss

Husen står och sträcker sig efter himlen och du går två meter framför mig. Fast tunnelbanan går om mindre än femton minuter insisterar du att vi ska gå hem. "Jag gillar gatulampornas sken och hur våra skuggor blir större och större för att bli mindre igen", säger du medan du knyter dubbelknut på dina vans. Jag följer dig, mest för att jag inte orkar med alkohol- och urinlukten som finns i tunnelbanestationerna efter helgernas fester.

Vi går över S:t Eriksbron, över räls och hundratals lampor som ger ifrån sig ett gult sken. På några minuter byter vi stadsdel och du pekar ut vilken bänk i parken du brukar sitta på medan du läser Hemingway. Jag skrattar att du är en jävla klyscha, du ler snett och frågar om jag verkligen tror på allt du säger. Det gör jag inte, men jag svarar med tystnad för att inte behöva bekräfta dina stora ord som egentligen betyder tomma handlingar.

Publicerad 07.08.2017 kl. 21:58

Husen står på rad, enade. Något som vi inte längre gör/är

Jag har en sån knäpp känsla i hela kroppen. En trötthet som finns i huvudet men som känns i kroppen. En tröttnad på samhället/världen som hela tiden uppfattas som mörkare och mörkare. Igår satt jag vid vattnet efter jobbet och mitt i ett röstmeddelande på Whats App började jag gråta pga mattheten som finns inom mig. Oskyldiga människor som dras in i andras skit, tjugoåringar med utmattningsdepressioner, nya terrorattentat som händer trots att vi inte ens hunnit processera ett tidigare. Vi är huvudpersoner i våra egna liv, men det betyder inte att man kan göra hur som helst. Man måste tänka på sina medmänniskor.

Glad torsdag,  snälla var snälla mot er själva och varandra. Ska krama favoritpersoner som kommer till Stockholm hela midsommaren.

Publicerad 22.06.2017 kl. 12:52

någon drar i mig, men det är inte du

Jag sitter vid Kaffeverket, precis invid S:t Eriksplans tunnelbanestation. Ifall man är bekant med området vet man att man ska ta uppgången mot Torsgatan istället för den mot S:t Eriksplan. Det känns som ett ställe där alla slags människor hänger. Ibland är det proppfullt med bebisar, ibland hörs knattrandet ifrån tiotals datorer högre än espressomaskinen, ibland kan man få en trött tax som granne.

Jag skapar en mapp som kommer fyllas med dokument och akademisk text vartefter motivationen, inspirationen och tiden lär känna varandra. Förhoppningsvis blir de till slut en oslagbar trio.

Men jag kan inte koncentrera mig på de franska strecken som ska fungera som stöd för att formulera någon slags stomme. Det är lugnt i kafét och jag överhör ett samtal som händer två bord bort. Hon sitter och kramar om hans hjärta för att sedan släppa det på det smutsiga golvet. Hon ignorerar hans blanka ögon och sörpler istället i sig kaffet. Hon går sin väg. Han sitter kvar med nedsjunkna axlar och tårar som droppar ner i en orörd caffe latte.

Publicerad 02.03.2017 kl. 21:51

Och benen är så rastlösa, de hoppar runt på stolen, tankar letar riktning

Vi får tolv timmar i en stad som varken är din eller min. Eller egentligen är den väl bådas, men på olika villkor. Staden som jag i flera års tid har sprungit ifrån står nu plötsligt i ett nytt ljus.

Vi pratar som om det inte finns något att kompromissa om, som om det inte finns något som skaver. Eller egentligen trampar vi väl runt det och viker undan när samtalsämnen som kan krocka kommer emot oss. För stunden känns det lättare att bara ligga bredvid varandra, smaka på varandras läppar och mäta hur stor din handflata är jämfört med min.

En stund känns det bra, lätt och väldigt väldigt rätt. Men när jag går hem och stryker betongväggarna med kalla fingertoppar kan jag inte förstå vad vi, jag, du gör mot varandra. Med varandra.

Publicerad 13.02.2017 kl. 00:00

Jag vill skriva.

Jag vill skriva.

Sätta mig ner på ett kafé och öppna en ny, vit, blank sida. Göra fragment till enhetliga helheter. Orden fastnar någonstans mellan fingertopparna och datorns svartfärgade tangenter. 

Jag har inte tid. Jag går hellre på stan, dricker vin, träffar nya världar, ser netflix eller sitter på en överfull bar någonstans på södermalm och lär känna en kompis på djupet. Jag måste läsa kurslitteratur, tänka på matlistor, bädda sängen och duscha bort festen eller restauranglukten som etsat sig fast i håret och på kroppen. 

Jag vill skriva.

Öppna konversationen och fråga vad du tänker på. Spela in ett röstmeddelande och erkänna min saknad.

Publicerad 29.11.2016 kl. 17:02

Sitter på en dröm

Hon sitter framför mig på tunnelbanan och gråter. Hon hulkar sakta medan tårarna droppar ned på den slitna jackärmen. Hon vill inte att hela vagnen ska stirra på henne men det är svårt att hålla hulkningarna av besvikelse inne. 

Vi åker röda linjen mot Mörby centrum och jag vet inte var jag ska lägga min händer. Dom känns onödiga vid min sida men tunga på hennes axlar. Jag försöker koncentrera mig så vi inte missar vår hållplats men det enda som spelas i huvudet är "jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar". 

Publicerad 23.10.2016 kl. 01:05

jag ser ut som en ...

Han säger att jag ser ut som en som dricker kaffe. En som tycker om kaffe.

Hon säger att jag ser ut som en som tycker om att fotografera. En som är bra på att fotografera.

 

Jag tänker på hur man uppfattas av andra människor och vilken felvriden bild av ens person som kan skapas. Jag tänker på hur vi tydligen har en bild av hur en kaffedrickare/kaffeälskare ser ut.

Publicerad 20.09.2016 kl. 13:34

i sprickorna kommer ljuset in

Bloggen har stannat. Dels för att jag har en tvångstanke att allt ska komma i kronologisk ordning. Dels för att jag flyttat till ett annat land där jag hör mitt modersmål ute på gatorna, där förpackningarna i butikerna är extra gulliga och där jag lägger i princip all tid på nya bekantskaper som gör staden mer levande för varje dag som går.

Men idag vill jag skriva. Idag behöver jag skriva. Jag ser en video på Facebook och påminns att det är femton år sedan terrorattackerna som förändrade världen ägde rum. År 2001 var jag sju år, skulle strax fylla åtta. Jag minns varken vad jag gjorde eller tänkte den dagen. Jag tänker istället på dagen för två år sedan, dagen som har etsat sig fast i mitt minne tillsammans med en klump av bl.a. besvikelse, tomhet och förvåning. Skriver till en vän att det känns jobbigt för att jag minns dagarna, veckorna och månaderna som spelades förbi i en tjock, färglös dimma. Men det är ändå inte minnet av dimman som gör mig tårögd, utan det är tacksamheten över alla som fanns där. Finns här.

För ett år sedan skrev jag "Tänk! 365, och jag lever och lär ännu". Jag ringer söndagssamtalet till farmor och pratar extra länge. Hennes leende hörs genom telefonen när jag nämner att jag är stolt över mig själv. När vi sedan säger hejdå tillägger hon, med en speciell fammokärlek i rösten, att hon aldrig tvivlade på mig - sviker dig en står dig tusen åter.

och jag lever och lär ännu

Publicerad 11.09.2016 kl. 19:50

två sommarlovsveckor

Jag är långledig för första gången på typ fem år.

Jag bor på åttonde våningen, firar vappen och första dagen i maj med favoritpersoner, facetimear, dricker skumpa/vin/drink oavsett vilken vardag det är, äter brunch på en brygga vid ån, parkhänger med vänner som inte har samma sommarstad som mig, sover nio timmar per natt, besöker gymmet flera gånger i veckan, lyssnar på podcasts och en eventlista, går längs  med husväggarna och inser hur många ställen som förblir oupptäckta trots tre år i staden som delas av Aura å, pratar ut och inser att jag inte klarat av att ta hand om alla relationer, lämnar in anhållan om betyg och är nöjd över alla prestationer, äter frukost på balkongen, lever kämppislyfe, blir glad av att någon tar kontakt, klipper och limmar ihop något fint, går på keikka i Helsingfors och står och dansar, gråter och storlér om vartannat, dansar till elektromusik som om jag inte var en del av den här världen, ligger utomhus i en säng och pratar om framtidsplaner och föräldrar som har Instagram, äter middagen uppe på ett berg, smörjer in kroppen i solkräm och får färg, skickar brev och slutligen förbereder jag en fest tillsammans med Frida som även fungerar som en avslutning på de tre senaste åren.

Publicerad 12.05.2016 kl. 17:56

vi delar luft

Jag intensivhänger med er, jag mår bra med er. Helgen känns som en del av något större. En del som bryts när vi säger hejdå. Jag kramar om en kompis som jag nästa gång ser när den sista sommarmånaden börjar. Vi skrattar, berättar och delar luft.

När ses vi nästa gång?

Vi börjar diskutera ett ämne som är svårt. Svårt för mig att berätta, svårt för dig att lyssna på. Men du lyssnar och jag berättar. Tillåter delar av mig själv, som varit begravda i mörker, att nå ytan. Händelser, minnen, spår som inte yttrats i sin helhet på flera år. Vi bestämmer att börja om, börja igen, en fin sommarkväll.

Fem timmar i en buss tar mig till en annan stad. Den här gången känns det också som att den tar mig till ett annat liv med ansvar och andra relationer som jag delar något annat med. Det är mycket som ska avslutas på en och en halv vecka.

Publicerad 22.04.2016 kl. 18:14

vi finns kvar i de bilder vi tar

Direkt vi hörde att det skulle bli fint väder bokade vi in solskenshäng på din inglasade balkong. Snart vår balkong. Doften av solkräm meddelar att det snart är sommar.

Jag står i gluggen, äter ett rostat bröd med marmelad på och andas in vårdoften. Du läser en kandi och frågar ibland vilken preposition det ska vara. Jag lyssnar på en podd och dricker en kanna citronvatten. Jag tänker på hur det blir då vi bor tillsammans och kan maxa balkonghänget varje dag.

Jag läser en halv roman under solskenstimmarna och det är så him-la skönt att bara chillaxa en dag. Jag funderar på en middag jag åt i ett annat land för tre vårar sedan.

Publicerad 10.04.2016 kl. 21:49

personer lämnar avtryck

Jag tänker på lösryckt information som finns i huvudet och som man inte längre gör något med. Främst information om människor som inte längre är en del av ens vardagliga liv men som man en gång har känt på djupet. Fragment som gör sig påmind helt utan förvarning. Jag tänker på hur oense du och jag var angående hur man ska blanda ett glas oboy då jag står och kokar pasta. Små fragment som alltså kommer tillbaka till en i en helt annan situation. Din favoritglass en stekhet sommardag, hur han anser att du ska lossa båten och hennes sätt att bita på läpparna.

Kommer jag någonsin glömma hur ni organiserar er diskmaskin, hur du vill ha dynan före du somnar eller hur ett annat du har ett speciellt sätt att vika tröjor på?

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ligger för sjätte dagen i sängen. Växlar mellan netflix, instagram, whatsapp och en e-bok. Känner mig som ett läkemedel eller en huskur = har försökt med allt. Längtar till kompishäng, sommarvarma stränder och färdig avhandling.

Publicerad 12.02.2016 kl. 14:59

lördagsdans

Vi andas samma kvalmiga luft. En luft som är resultatet av att tiotals människor står och panikdansar till exceptionellt bra lördagsmusik. Glassplittret på golvet hindrar inte oss. Inget(- t + n) hindar oss.

Danssvett dans svett svettdans

Jag tänker på dig som är hundratals kilometer bort. På ditt sällskap och på hur jag skulle vilja kunna skymta dig på Åbos alla dansgolv. Kunna få ögonkontakt och skratta på avstånd eftersom det tar en stund att mötas i människovimlet. Någon spiller, någon vill kramas och någon står i vägen. Men vi väntar. Vi möts.

Ringer åt en annan som också befinner sig alltför långt borta. Berättar lösryckt om dig, om ditt leende och något smått från det förflutna. Jag hör på din röst att du ler och blir glad trots min osäkerhet. Dagen efter förstår jag varför. Mitt samtal handlade inte längre om smärta.

 

("det är inte viktigt att vara söt, det är viktigt att vara cool" mvh Penny)

Publicerad 08.02.2016 kl. 19:47

första februari

Jag hoppar mellan vattenpussar och mina skor blir fuktiga. Försöker balansera på den upphöjda trottoarkanten som är någorlunda torr. Detta kan liknas med att jag försöker balansera min vetenskapliga text på den tunna linjen som kallas "detta är okej/bra i litteraturvetenskaplig text". Rädd för att bli grillad på opponeringen. Rädd för att inte texten ska duga.

Vi sitter och skriver bredvid varandra och tar pauser för att skvallra, gymma, äta och scrolla genom instagram. Jag blir glad för någon annans lyckade dejt, går hem vrålhungrig, hämtar paket och somnar kl 21.

Publicerad 02.02.2016 kl. 16:37

kompiskärlek

Toploader - Dancing in the Moonlight

Vi står mitt på golvet, rakt under discokulan.

Vi rör oss i takt med musiken som en massa, en klump, en enda kropp.

Jag bryter ekvationen och tränger mig ut från folkmassan för att beställa vatten. En kille viskar mä rakastan sua, en annan grinar efter en tequila och en tredje skickar iväg ett långt meddelande (utan emojis) på WhatsApp. Jag försöker tränga mig fram, min beställning går ju ändå snabb då det inte ska fumlas med varken pengar eller bankkort. Jag kommer äntligen fram och ska böja mig över disken för att överrösta musiken då de första tonerna ljuder genom baren.

Svänger om och armbågar mig fram till det fulla dansgolvet. Min väska börjar vibrera, men jag behöver inte ta upp telefonen för att veta vems namn som syns på skärmen. Vi får ögonkontakt och våra ansikten spricker upp i stora leenden. Jag känner hur värmen i kroppen bubblar upp, hur ögonen glittrar och hur kompiskärlek är = livet.

På vägen hem måste jag stanna mitt i en rörelse. Jag stannar mitt i backen och ser upp på gatlyktorna medan jag tänker på hur fin människa Åbo har gett mig. Hur jäkla glad jag är över den lilla värld vår vänskap skapat. 

 

xx

Publicerad 23.12.2015 kl. 23:29

Louise, 22, Stockholm

Låtsas ha koll, överanvänder emojis och LEVER LIVET

Ögonblicksbilder, tankefragment

mitt förra hem

 

 

 

anna

argusti

bratr

dunkskallet

fannyadelina

fannymaria

finalina

jessicarex

josefinaste

josefinebagge

littlefinnishpixie

nadja

saelskap

sastronauten

söstrami

tivolikyssar